Livet under kriget

Uniformer och vapen
Den gamla karolinska uniformen var stram och ändamålsenlig men byttes efter hand ut mot mer eleganta men också mindre funktionella varianter. Gustav IV Adolf ivrade för truppernas mundering och gav ut ett antal dekret i frågan. Grå eller blå grundfärg, kort jacka, väst och långbyxor i vadmal; halsduk, skärp, stövlar, skor och ullstrumpor; en cylinderhatt med mässingsband och gul ståndare; samt en kappa som kallades kapott. En mångfald modeller dök upp åren före kriget som användes parallellt – ingen uniform gallrades ut innan den föll i trasor. Brokigheten kunde bli rent förvirrande och det var nog si och så med reglementsenligheten överlag. Krigets vedermödor och hopplösa leveranssvårigheter – vagnslaster med färdiga uniformer rullade mödosamt omkring utan att någonsin nå de marscherande trupperna – främjade inte heller korrekt uniformering. De svenska förbandens kläder var aningen prydligare än de finska som enligt en svensk fänrik kännetecknades av ”osnygghet och med sina lappade, utslitna uniformer på intet vis kunde göra anspråk på att briljera”. Vad lantvärnet anbelangar sägs deras beklädnad ha varit så undermålig att soldaterna ryckte in iförda de drängpaltor de hade på sig hemifrån.

Infanteristen i ledet var beväpnad med en slätborrad musköt med mycket medioker träffsäkerhet. Till musköten bar soldaten 30 papperspatroner och en 70 cm lång bajonett. Huggaren, mest lik en förkrympt sabel med mässingsfäste, användes inte längre av de svenska trupperna, men fanns kvar i finska armén.

Mat och dryck
En armé marscherar på sin mage lär Napoleon ha sagt och soldater behöver mat, dryck och värme. Förråd och förflyttningar måste organiseras. Under 1600-talet gällde det att föra krig på främmande mark och genom systematiskt rofferi låta civilbefolkningen föda soldathoparna. De stora värnpliktsarméerna som uppstod efter franska revolutionen krävde en omgivning med resurser, det vill säga tämligen välmående och tätbefolkade trakter. Under finska kriget var omständigheterna radikalt annorlunda och i fattiga, glest befolkade, väglösa och snötäckta landsändar ställdes nya krav på ett fungerande underhållssystem. Vapen och utrustning måste fram, soldater måste få mat och hästar foder.

Befolkningens skattemedel i form av spannmål och annan mat låg lagrade i militära magasin, oftast i hus, men fartyg och vagnar kunde också användas. Soldaternas kost bestod av torrt och mjukt bröd (vanligen bakat av de lokala bönderna); mjöl, ärter och gryn att koka; samt sovel bestående av smör, fisk, fläsk eller nötkött. Utdragen lagringstid eller slarvig insaltning ledde ofta till mögel i maten. Den gamla vanan att borsta av gammalt mögligt salt kött för att sedan salta in det igen ville man komma bort ifrån. I stället skulle det slemmiga och missfärgade köttet skrubbas rent och därefter rökas. Förutom kokmatens soppor bestod vätsketilldelningen av svagöl och brännvin. Spritransonen ökade i takt med strapatserna. Soldaternas mathållning skilde sig knappast från det som folk i allmänhet åt vid den här tiden. Viktigaste basfödan var bröd och ransonen var 850 gram mjukt om dagen. Kosten skulle inte gärna kallas näringsriktig idag men kaloriintaget räckte nog för det vanliga lägerlivet. Däremot knappast för marsch eller strid.

Det livsnödvändiga brödet kunde direkt påverka krigföringen. I juni 1808 blev överbefälhavaren Klingspor underrättad om att ryssarna utrymt Gamlekarleby och befann sig på reträtt. Det var ett gyllene tillfälle att stänga inne fiendearmén och befria hela Österbotten. Likväl blev den svenska armén stillastående i flera kritiska dagar eftersom ett större brödbak trängde undan alla andra åtaganden. Chansen gick förlorad och ryssarna gled av kroken. Den svenska armén, i genomsnitt 15 000 man och 2 000 hästar, behövde varje vecka 1 000 vagnslass mat och foder – flertalet till hästarnas hö. Skjutsarna skulle utföras av lokalbefolkningen och bönderna slet hårt med det svåra uppdraget. För att inte tala om deras hästar: i maj 1809 uppgavs 461 hästar som slitits ihjäl under vintern ligga nedgrävda runt staden Uleåborg.

Inkvartering  
Sommartid användes på sina håll tält men annars, särskilt vintertid, fick soldaterna ligga i bivack under bar himmel eller tränga ihop sig hos bönderna i deras gårdar. Officerare skulle tilldelas eget rum med stol, bord samt anständig säng; manskapet fick samsas med husägarfamiljen samt nöja sig med halm på golvet. Att få uppemot 15 soldater inträngda i torpet lär ha ställt stora krav på värdfamiljens gästfrihet. Det innebar också en riskabel utspridning av trupperna i det glesbefolkade norra Finland. I verkligheten blev det säkert omöjligt att upprätthålla reglementet som angav att manskapet inte skulle läggas för trångt eller för varmt. I dagsrutinerna föreskrevs även uppstigning klockan åtta, bönestund, toalett, hästskötsel, regelbundna måltider, motion i form av marscher eller hjälp åt bönderna, stövelputsning och sängläge klockan nio. Värdfolket fick inte hunsas eller utnyttjas. Den påtvingade trängseln medförde naturligtvis också en fara som skulle visa sig på allvar först efter en tid: smitta.

Bristen på adekvat sjukvård
Att liemannen i den äldre krigshistorien härjade mindre på slagfältet än i sjuklägren visar finska kriget med all önskvärd tydlighet. Att klara sig helskinnad ur striden var en sak, att uthärda evighetslånga marscher i bitande kyla med usla kokmöjligheter en annan, men de verkliga prövningarna kom ändå när soldaterna stannade upp och inkvarterades i alltför trånga och täta läger. Där blev det omöjligt att hejda sjukdomarnas snabba spridning. Tillgängliga läkare och sjukhus drunknade i det enorma behovet. Svag organisation och undermålig utrustning gjorde sitt, men framförallt saknade man tillräcklig kännedom om bakterier, smitta och hygien. Fältsjuka är samlingsnamnet på en mängd olika farsoter där förmodligen tyfus och dysenteri (rödsot) skördade flest offer. Bakterierna som spreds genom mat och dricksvatten angrep tarmsystemet och orsakade hög feber och diarré, dessutom kräkningar och buksmärtor.

Det största och viktigaste sjukhuset efter reträtten i mars 1808 inrättades i Uleåborg. Runt om i staden låg som mest uppemot 1 000 sjuka som sköttes av ett par överlastade läkare: inte ens ljummet vatten till tvätt fanns åt blodiga och sårade med utstickande benpipor, andra sjuka tvingades ”hvila på golvet uti litet halm och uti deras egna gångkläder och snart sagdt flere veckors smutsiga linnekläder”. När sedan transporterna av sårade och smittade undan rysk fångenskap kom igång framåt hösten över Kvarken till Umeå uppgick deras antal till 1 200 vilket översteg stadens invånarantal med ett par hundra. Nästan hälften av de sjuka soldaterna dog, oftast inom ett par veckor. Hos dem som drabbats av rödsot låg dödligheten närmare 80 procent. Ur lokalbefolkningen anlitades ett stort antal sjuksköterskor, städerskor, tvätterskor och kokerskor som drog på sig smitta och spred den vidare i hemmen. Vissa dygn var mängden avlidna så stor att kropparna staplades på hög i väntan på begravning, vilket inte var lätt med tjälen i jorden. När tjälen sedan släppte framåt våren kom liken i dagen, till böndernas förtret.


Referens
Armémuseums katalog om utställningen ”Sveriges sista stora krig”. Författare Anna Maria Forssberg och Anders Åborg. Ansvarig utgivare Staffan Forsell.