Ett europa i obalans

Storbritannien och Frankrike
En fåfäng målsättning om maktbalans hade präglat Europas politik sedan 1600-talet, men krigen och konflikterna hade ändå varit många. Maktbalansen rubbades ytterligare av att stormakterna skaffade sig kolonier och att Storbritannien sakta men säkert byggde upp en helt överlägsen flotta. Sjuårskriget (1756–1763) som utspelade sig både i Europa och i kolonierna ledde till stora landförluster för Frankrike och bidrog till att göra en redan usel ekonomi ännu sämre. Frankrike som en gång varit obestridlig stormakt på alla områden, såg sitt militära och ekonomiska inflytande krympa avsevärt. När det gällde kulturen behöll fransmännen däremot sin starka ställning. Fortfarande talades franska i de fina salongerna, maten skulle vara fransk, vinet skulle vara franskt och konversationen handlade gärna om franska filosofer. ”Filosofiska böcker” innehöll inte bara betraktelser av Rousseau, Voltaire eller Montesquieu, utan i stort sett vad som helst som kunde utmana samhällsordningen – pornografi, samhällskritik och sliskiga historier från hovet. Och nog fanns saker att skvallra om, inte minst Ludvig XV:s älskarinnor. Medan den franska bondebefolkningen ensam betalade ett växande antal skatter till statskassan njöt kungligheterna av största tänkbara lyx. Medan de första stegen mot den industriella revolutionen togs i grannlandet Storbritannien levde den franska kungafamiljen kvar i en tid där sjuka fortfarande kunde botas av kunglig handpåläggning. Det skulle komma att stå den dyrt.

Amerikanska frihetskriget
Storbritannien hade visserligen varit framgångsrikt i sjuårskriget, men de stora kostnaderna hade lett till att statsskulden fördubblats. För att avhjälpa denna situation införde man en rad nya skatter, varav några också skulle gälla i de amerikanska kolonierna. Detta ogillades i Nordamerika där upplysningsidéerna fått fäste och människorna helst ville styra sig själva utan brittiskt förmynderi. Den 4 juli 1776 antogs en självständighetsdeklaration enligt vilken alla människor var födda fria och hade rätt till liv, frihet och strävan efter lycka och ”om någon styrelseform visar sig fördärvlig i dessa avseenden, är det folkets rätt att ändra eller avskaffa den”. Denna beskrivning hade den brittiska kolonialmakten svårt att acceptera och kriget var ett faktum. Frankrike såg sin chans att underminera sin fiende och trädde in på rebellerna sida. Efter ett par år var Storbritannien tvunget att se slaget förlorat: 1783 stod de amerikanska kolonierna fria från det forna moderlandet.

Curt von Stedingk
Curt von Stedingk föddes 1746 i svenska Pommern, och deltog redan som trettonårig fänrik i slaget vid Stralsund. Tre år senare anlände han till Sverige i hopp om att utverka ersättning för de skador hans familj lidit under kriget. Denna fråga blev segdragen, men Stedingk gjorde succé vid hovet och lyckades bli vän med den jämnårige kronprins Gustav. Eftersom han bedömde att hans möjligheter att göra militär karriär var större utomlands begav han sig som nittonåring till Frankrike där han fick tjänst som underlöjtnant vid regementet Royal Suédois. Regementet hade bildats 1690 ur resterna från tre svenska regementen i holländsk tjänst – men bestod till en början inte av särskilt många svenskar. År 1740 hade den svenske ambassadören i Paris lyckats utverka att regementet skulle få namnet Royal Suédois och att dess befäl skulle vara svenska. Det hade sedan dess varit ett populärt sätt för unga adelsmän att se världen och lära sig något om krigskonsten. Efter några ganska tunga och tråkiga år fick Stedingk sin stora chans; Royal Suédois skulle strida mot Storbritannien i Amerika. Kriget var nog brutalare än han hade föreställt sig: ”Jag blev tre gånger ikullkastad av projektiler, som krossade eller sårade tio à tolv man på en gång, och skansen på vårt fartyg var, utan överdrift sagt, betäckt med blod, hjärnsubstans och stympade lemmar.”

En kontroversiell utmärkelse
Icke desto mindre blev kriget en stor framgång för Stedingk – han firades som en hjälte vid hemkomsten till Frankrike. Tillsammans med Axel von Fersen (som vid återkomsten till Europa köpte Royal Suédois och blev regementschef) deltog han i stora fester på hovet och mindre privata sammankomster med det franska kungaparet Ludvig XVI och Marie Antoinette. För sina insatser i kriget fick både von Fersen och Stedingk Cincinattiorden – en utmärkelse som delades ut till ledarna och de högsta officerarna i amerikanska frihetskriget. Detta upprörde Gustav III som ansåg att de inte borde ta emot en utmärkelse av revoltörer som rest sig mot sin kung. Fersen lyckades till slut uppnå en kompromiss – och bar inte sin orden om kungen var närvarande.


Referens
Armémuseums katalog om utställningen ”Sveriges sista stora krig”. Ansvarig utgivare Staffan Forsell.