Krönika av Yrsa Stenius

Yrsa Stenius, journalist, författare, Pressens Ombudsman i Sverige.

STOCHOLM VAR MINA DRÖMMARS STAD

 Om några månader blir det exakt trettio år sedan jag flyttade från Finland till Sverige. Min ungdom och min tidiga medelålder tillhör Finland. Blomman av min ålder med den begynnande ruskan, höstens glöd i rött och gult, tillhör Sverige. Allt det nära och fjärran som karakteriserar broderländernas relation till varandra tycker jag mig finna inristat i min egen tillvaro, i mitt livs smak av sött och salt. Min uppväxt präglades av mitt föräldrahems kulturella dragning till Sverige samtidigt som en lycklig slump ledde till att både min bror och jag tidigt lärde oss utmärkt finska. Vår mamma läste kopiösa mängder svensk skönlitteratur. Stockholms-Tidningen var husorgan hos oss på femtiotalet och svenska veckotidningar anlände regelbundet med posten till vår Helsingforsadress. Allt detta smittade av sig på mig. Stockholm var mina drömmars stad långt innan jag läste Per Anders Fogelström. Mina idoler var Jarl Kulle och Jussi Björling. Svenska böcker slök jag i osorterad ordning. Men finskan introducerades i mitt liv genom min barnsköterska och kom av en tillfällighet att bli umgängesspråk i del lilla kamratkrets som var min under formbara år. Så fick jag naturlig tillgång även till det finskspråkiga Finlands mentala idiom. I och med att mitt politiska intresse väcktes gick mina ideologiska upptäcktsfärder till det finska Finland och till socialdemokratins Sverige. Där fann jag tankeströmmar som svarade mot mina intuitiva samhälleliga funderingar och partierna i de båda länderna stod varandra nära även om politikens kultur och temperament skilde sig åt. Sålunda var det en ganska bekant värderingsgrund och välkända sociala referenssystem som mötte mig när jag landsteg i Sverige på min trettiofyraårsdag medförande i stort sett enbart min tax. Och samtidigt stod jag där plötsligt ensam, omgiven av ett främmande folk.
 Det fria ordet, det offentliga rummet i det samhälle där min nya vardag kom att utspela sig, visade sig starkt präglat av landets unika historia, av exklusiviteten i dess europeiska öde: Att ha sluppit dras in i nittonhundratalets två världskrig, att ha levt i fred i etthundrasjuttio år. Den polemiska kraften, öppenheten, nytänkandet och fördomsfriheten i den svenska debatten väckte min entusiasm även om jag kände mig en smula vimmelkantig. Snart nog skulle jag emellertid finna att Sverige också var ett land, där man var föga varsam med orden. Åsiktsmotsättningar vreds regelmässigt upp i dramatiska bataljer och redan under mitt första år i Stockholm fann jag mig mitt i skottlinjen mellan två fronter i ett veritabelt ideologiskt inbördeskrig: Kampen om kärnkraftens fortsatta existens. Med min bakgrund i den finska umgängeskulturen, där man endera teg eller uttalade sig försiktigt såväl offentligt som privat samt i det finska språket där de trivialiserande och galghumoristiska uttryckssätten är legio, särskilt i kritiska situationer, kände jag mig desorienterad i min nya situation.Emellertid: Om vi hos människor ofta kan finna att deras bästa sida också är deras sämsta, tycks detsamma kunna sägas om länder och folk. Om Sverige har glömt varsamheten med orden och tenderar att ytterligare tillspetsa traumatiska händelser i stället för att försöka tygla dem (Estonia, flodvågskatastrofen i Thailand) så bör det också framhållas att det svenska samhällets demokratiska öppenhet är unik i världen. Rätten för var och en att offentligt ta bladet från munnen då han eller hon upptäcker missförhållanden är grundlagsfäst. Vad jag pekar på är alltså två sidor av samma mynt. Om Finland gäller det omvända. Behärskningen och de små bokstäverna i krissituationer är guld värda för ett folk som lärt sig vad fara är. Men myntets baksida är risken för tystnad och låsta dörrar där korsdrag vore på sin plats. Likväl: Vad mina sextiotre år, fördelade rätt jämnt på två länder, har lärt mig mer än något annat är hur nära Sverige och Finland står varandra i allt väsentligt nämligen i traditionerna som bär upp demokratin, den sociala välfärden jämställdheten mellan könen och rättsväsendet.